Här står jag då min vän:
En Stranne surrad vid rodret
i en storm genom vilken
inga sireners sång når mitt öra.
Ingen längtan att lämna skeppet
och jag ska förr duka under
i den skummande ocean
som vid sina dyningars barm
närt mig än jag lämnar dig.
Min fågel.
Låt oss gå i skift
som lots genom farvatten
vi känner olika väl.
Med segel slitna i våta trasor
kan orkanen blåsa
i vilken riktning den än önskar.
Vi står ända pall.
Förvisso går vi djupt i sjön min vän
men du ska inte frukta mitt bagage.
Vår ballast stabiliserar bara skutan
så vi håller kursen.
