För varje vit fläck på kartan
som fylls i med linjer och färg
lämnas snart ett brännmärke
cirkulärt som efter en cigarett.
Tomt svart och svidande kanter.

Du kommer rämna runt mig möllan
när glöden perforerat allt för mycket.
Du är inte större än en turistkarta
Så tiden är knapp min vän.

Ge du mig ditt sönderfall,
bara jag får glöden först.

vi jobbar inte för pengar
vi skyfflar bara tid fram och tillbaka
men den rinner mellan våra fingrar
som ett mervärde

Som en promenad över petroleumprodukter
där jag sitter med laptopen som en sköld och kastar
regnbågsfärgad gatsten i en parabel mot grå strukturer

Jag har en penna och den är min sista utväg
jaq har ingen plats jag har inga verktyg
som reklambudget eller busshållplatser
jag har bara min verklighet och banden
som håller mig fast.

Så låt mig klippa sega strängar med denna spritpenna
teckna vattenfasta vingar som en verklig kontrast på det grå.
Blyerts skulle inte fästa här eller synas.
Det här är livet vi kan inte skissa här allt ritas live
rakt ner i huden och stannar kvar
trots dåligt minne eller sanering.

Av alla här i dag var jag den trevligaste

vi jobbar inte för pengar
vi skyfflar bara tid fram och tillbaka
men den rinner mellan våra fingrar
som ett mervärde

Jag har en penna och den är min sista utväg

Bänder upp sängens isflak
för att bryta mig fri få luft
En relik en Ötzi går i dagen
fast i åren och kylans grepp

drar kall luft i värmexäxlare
och jämnar ut drivande glöd
När sval är det nya eldig
klär jag bäst i blockfärger

Kontrollerade bågar och
betvingade kartor ler

II. (morgon)
Hösten är en ensam ek.
Den står där
i den lyftande morgondimman
hovrande över hagens buller
av ljust frostgräs och
mörkare långhåriga tuvor.
Jag anar den nu. Hösten alltså.
Blekt brun genom dimman.

III. (hypotes)
Oförvrängd är den ett träd av guld och feber;
en sol i rymdens halvgenomträngliga blekhet.

IV. (dagsljus)
Jag börjar närma mig det nu. Höstens hjärta.
Inte för att jag tror mig vara nära en lösning
men tycker mig se en riktning att gå
som att ha triangulerat dess position
i ett land av frost och dimma.

V. (kväll)
Men så kastar sig kvällen svartsjukt
över den blödande höstskogen
som om mörkret vill visa sitt herravälde
och beslöja skönheten från mina ögon.
Jag ser bara landbackens stjärnhopar
störa ut de mer långväga som simmat
genom vacuum, gas och mörk materia

VI. (observation)
Kometer skyndar längs landsvägarna
mot nån av ändpunkterna
i sina extrema omloppsbanor.
Räta linjer av grått men ändå cykliska.
Sprider is och damm omkring sig
som splitter av ett liv.

Det måste ut på nåt sätt.

VII. (slutsats saknas)

Anteckning efter anteckning.
tecken färgade som döda pixlar
flyter upp på stränder av fullt upptända
Jag plundrar dem på dikter och historier
som förfalskade kvittenser på ett liv

Det här är mitt kaparbrev

* * *

Jag har suttit vid panoramafönster
i två månaders tid och följt hur träden
förbränns som supernovor i ultrarapid
De är döende stjärnor i rymden
men de svarta hålen är mina

Det är lite som om de sög ner all energi
i rötterna bara för att orka reflektera
fotoner i vackrare våglängder på hösten
som om de visste att vi behövde det
eller som om de behövde det själva

* * *

Kyla som tusen nålar är akupunktur över
mina bara knogar under cykelturen hit
och jag får gnugga dem i stugvärmen

Alla offentliga byggnader blir hem
och hem är trevnad och vi kan åter
mötas över en kopp termoskaffe

Uppkäftiga trän som är hälften glöd
och hälften kol under himlens aska
sträcker tusen fuck yous åt det grå

besjälade av romantiker och bråkstakar
Jag kommer klara det här. Hur kan jag inte?
När till och med naturen håller min rygg

My fingers, they open up like gates when I type [...]
-Anis Mojgani

När jag skriver dikter i datorn
blir det till musiken med ticks
och kloliknande dansande
fingerhänder som nåt mekaniskt

Det är lite som att jag styr nåt
väldigt avancerat som en farkost
det är väldigt tungan rätt i mun
vanskligt och får inte gå fel.

Trots det saknar jag
korrekt fingersättning.