vi jobbar inte för pengar
vi skyfflar bara tid fram och tillbaka
men den rinner mellan våra fingrar
som ett mervärde

Som en promenad över petroleumprodukter
där jag sitter med laptopen som en sköld och kastar
regnbågsfärgad gatsten i en parabel mot grå strukturer

Jag har en penna och den är min sista utväg
jaq har ingen plats jag har inga verktyg
som reklambudget eller busshållplatser
jag har bara min verklighet och banden
som håller mig fast.

Så låt mig klippa sega strängar med denna spritpenna
teckna vattenfasta vingar som en verklig kontrast på det grå.
Blyerts skulle inte fästa här eller synas.
Det här är livet vi kan inte skissa här allt ritas live
rakt ner i huden och stannar kvar
trots dåligt minne eller sanering.

Av alla här i dag var jag den trevligaste

vi jobbar inte för pengar
vi skyfflar bara tid fram och tillbaka
men den rinner mellan våra fingrar
som ett mervärde

Jag har en penna och den är min sista utväg

Butikens kyla sväljer dig hel med tusen nålar
Med risk för förkyning står du som en grönsak och
ångar i ett svalfräsht inferno av likriktning
och på en platt-TV dansar Thriller
och du vill skrika se upp
men det är redan försent
Jacko är redan Zombie
som metafor för skivindustrins
strupgrepp om kreativiteten

och allt som ringer i öronen är
en monoton repetativ playlist
monoton repetativ playlist

som reklamlobotomi rensar rent mellan öronen
seså inget farligt köp storbolagens katalog
rätt upp och ner som spotify.
Drönare.

Expiditen är redan där
hon störs av gatutrubarurers upprepningar
men hör inte längre butikens egna tortyr
och högtalare ut mot gatan
trycker värmevibrerande som dyningar
en monoton repetativ playlist
monoton repetativ playlist
i ditt öra
i ditt öra
du har balanscentrat i ditt öra
så ta det försiktigt..

Du minns när Public Service betydde reklamfritt
nu är det lite mer luddigt i kanten som kvalité
du blir galen på reklampelare
låter dig inte gå ett steg i stan
utan att antastas av tiggare
som kastar kalsonger och förljugna mansideal
i ansiktet och slätas ut och assimileras
i nåt sorts brus som fascism mitt på blanka dan
uppför Avenyns sommardallrande asfalt

fast det var väl väntat på Stans paradgata
upp mot vårt arkitektoniska tredje rike
som Göteborg och kompani och fascism
som elektromagnetiska fält riskerar överslag
som 01 06 15 som orsak och verkan
och tidvatten över pariserhjulshybris

Och det är en tunn hinna mellan apati och uppror
Opium, ditt namn är
monoton repetativ playlist
monoton repetativ playlist
monoton repetativ playlist

Ur horisontens guldiga moln med sotiga kärnor
tränger expanderar svärmar av övervakningsgräshoppor ut ur bilden
och trasar in över min stad och registrerar objektivt som sanning.

Spanar passivt efter arbetsmyror som avviker från den planerade
rutten mellan jobb och TV-soffa med brännglas i högsta hugg
Spanar aktivt efter färgglatt mot grått och northfacejackor
med en arme av kontrollen blinkar blå mental istid i beredskap

Lämnar bara bakgator och virvlande skräp åt mitt paranoida as
och för mitt inre öra hör jag smustiga barn runt lägereldar
viska sagor och legender om ‘tiden innan’

Vi står intill varann och jag undrar:
Kväver rättsapparatens avgaser
dig också, kompis?
Mina lungor fylls med varje andetag
av damm och ålderdom.
Så Herr Ordförande ge mig frisk luft och vattendrag
Jag sa ge mig en norrlandsälv och fyra kanner gas
ge mig ETT, TVÅ, TRE och en startpistol
sen sticker jag kompis ska du med?
och slå omkull en ljudvall med ett BANG!
när dörrarna fälls upp som vingar bakom
mina sulor i kontakt och ljuset flödar genom
vartredjeårtvättade filterfönster
Jag bländas och ser inte längre världen
För jag är inget mer än nu och mina minnen

Ge mig en grön fångoverall
och jag ska kuta tills de tar mig.
för innan du sprungit min vän,
innan du verkligen sprungit för att bli fri
har du aldrig nånsin satt ett värde på ditt liv

kompis.

du viskar om hennes återkomst
du viskar vaggvisor för barnen
vi aldrig kommer sätta till världen
den här världen
de är inte för den här världen
på samma sätt som vi
aldrig var av den här världen

Jag talade med Jehovas igår
och jag kunde se det i deras ögon
Ögonen som iakttog varje reaktion hos mig
för att kunna tala mig in i frälsning
konkava speglar med fokus i den egna brännpunkten
De har mer på spel än jag

Utan att sätta ord på det vi känner och i viss mån fruktar
hör jag världen mumla av spänning
Som att komma så nära en transformatorstation
att håret på armarna reser sig
trors att det är sommar
en varning
hon kommer snart
jag är redo

I en Roy Anderssonkänsla
stampar klagokören en ljudmatta
blodig
för din skull
i ditt namn
men ordet är vårt
i evighet
-mannen

och i ditt namn
svär vi eder
ingen längre förstår
och i ditt namn
skriker vi
för allt vi är värda
och i ditt namn
är inget längre heligt
och i ditt namn
känner jag inte
längre igen dig
för ditt namn
är inte längre
mitt att bruka

och den vetskapen är ett sår som läker
den är en krypnde känsla i
vår kollektivt undermedvetna skuld
vibrationer hos själselektroner
i en stående våg som tunnlar
ut i verkligheten

hon kommer snart
men vi är inte att dömas
vi är inte på hennes lista
denna gången får vi inte borda arken
det är dags för den 1000-åriga djurparken

Du är inte längre värd att dö för
inte idag och inte för oss
men att döda är en annan sak
för din skull
utan skuld
Vi reciterar:
”Låt den med mest sving
kasta första stenen!”
I en gemenskap av våld kan endast handling tala
och likt jycklarna runt Jerikos murar skall vi
göra oss hörda

för i oss har de skapat sin undergång
de har sått ett frö som nu är vår börda
planterat en tumör i vår tallkottkörtel
som stör signalen
vi är helt alienerade

och när djur är automater
kan vi inte längre värja oss
från att stå där mitt över,
se på hur du slocknar
som om du var din egen sol
och till sist stå upp
som kvinnan, bruten
med sitt hjärta
i sin hand, knuten

i fickan
hela vägen in i
slutet