Jag faller inåt Mamma. som en man i ökenpiruetter
när Valerie Solanas får mig vilja röka cigaretter
this dust devil must level fast hellre
komma in och röra runt åt det lite bättre
så markerar den här hösten slutet på vår strid
när jag faller som första lövet in i en årstid
går långsamt, genom en stad
slås våldsamt, av vet inte vad

jag snubblar på barmark och klockan säger 13:37
som ett nördigt tecken från en rätt så vettig gud
jag kände nåt fint och det måste vart nyss
men nu är allt industri och postapokalyps

du tystnar och jag borde nog inte skriva om dig än i min konst
så jag lyssnar på outskirts och nynnar med i september she comes
hon kommer i september, hon kommer i september,
undra hur det kommer ändra allt jag känner

rostiga tågvagnar, stök
måste va vårt ragnarök
Jag förtjänar inte sånt här kokonggrått
av armeringsjärn och betongblock
modern konst har inget på verkligheten
spretiga fingrar och smådjurs verksamheter

undrar och sparkar i gruset
blundar, kom kvarkar och ljuset
ge mig småsten eller Hawking
eller vart fall nåt beständigare än asfalt
tecken i tiden är att bäcken är vriden
förorenad görostenad allt läcker ut i den
spårar ur led och gud vet att du smet
om jävlarna bara kunde fatta att jag är sjukt het

vi säger allt med fingrarna som citationstecken
så jag synar alla minnena efter mutationstecken

du tystnar och jag borde nog inte skriva om dig än i min konst
så jag lyssnar på outskirts och nynnar med i september she comes
hon kom i september, hon kom i september,
men det ändrade inte nåt av allt det jag känner

Som om vi förväntade oss nåt annat än stänglar som tränger
sig längre in vindlar sig ut i tusen förvecklande  fingrar
smeker leker neuroner med synapser i färd med att slutas som ögon

Så slut mina ögon.

Du skickar dina vilt slingrande inte blint skingrade
milt fingrade skimrande linjer utav snirklor är skrivstil
sträcker sig in sträcker sig ut sträcker sig genom membran som
kolfiber nanorör jag pressar ögonens ytor på på din blödande blyerts
jag vill stoppa öron med flödande glödtråd och blotta hjärnan
linda kranie som om törne gjorde nån skillnad jag vill
skriva lika vindlande som det gjorde nån skillnad
som gråspräckligt på knyckligt vitt
som brinnande brev i toppen på flaskor som
”en tag säger mer än orden som står där”.

kan nån toppa kontakten i greppet kring bläcket
mellan toppar som inte bryr sig om fakta som
inte stoppar och saktar frihet
en svala kring nocken som en svada från botten som
skalar av toppen som svavel och åska och
regnarslänger sig över och flänger huden utav

exponerade vältande fyrtorn som brinner för fullt
i tatuerade vener som nålstick igenom
rinner som guld från en stad till en annan
decennier efter att vänner har fäst dig på papper
som en fjäril med nålar i magen i vrårna
Och du strålar som om du var vaken

Du strålar som om du var vaken
när jag står inför osagda ord med känslorna stridandes
stänger jag bara ögon och block som ett vila i frid ——

försöka pussla ihop dem med varann
men de passar inte ihop nånstans

ett skärpt sinne skulle se ett mönster
som för dig är knappt förnimbart. vagt
de olika remsorna bildar ett sammanhang
men det är utom räckhåll och gäckar dig
och det känns som allt det här går på tid

känslan blir allt mer svindlande
som om du faller in i dig själv
utan att slå i marken
du bara virvlar med

Kluddstad: Kulspets på föreläsningsanteckning. Scannad, förstorad och digitalt förändrad.

Jag är inte med i kyrkan längre
och jag har slutat gråta.
trodde jag

Han talar om guds rike
och kärlek
det känns som att han snärjer dem
väser ”Gud kan trösta er” i nacken
ettern kliar under skjortkragen
ta mig härifrån

men ingen släpper ut mig,
öppnar porten,
till annat än uppdämda reservoarer

hur kan jag inte gråta

2.
Min bror gick från
en mor till en annan
har det sagts
idag är han en sörjande far

vars varje steg är ett år
under en atomvinter
en liten kista lastad med uran
men den är tyngre än så

ge mig en halveringstid nån
ge mig nåt som inte är
exponentiellt
ge mig nåt jag kan förstå

jag går bakom och börjar lösas upp
här är skiljevägen.
nu händer det.
jag är inte längre här.

3.
En minnesbild från dagen är utomkroppslig.
Jag ser oss komma ut på kyrktrappan
det är slowmotion eller helt fryst bild.
ögon som skådar fjärran. utsikten från åsen.

Min bror håller den lilla kistan av tungmetall
jag tycker det är vackert. Patriarkalt.
En person saknas i bilden. Ja, just det.
Jag målade det en gång. den försvann.

på hans axel vilar ärkeängelns hand.
Heldor. vingarna fullt utslagna nu.
Jag minns inte att jag sett dem förr
inget har fastnat så i mig. religiöst.

jag kommer aldrig bli färdig
det kommer alltid stå skrivet
bakom skjortkragen vilar du

jag är trött nu.
släpp ut mig.

Det var på denna höga plats vi kom till jorden
utan blad att täcka vare sig vårt kött eller orden
och det är här vi ska ströva när allt är över
På samma sätt; frispråkiga i all vår glans bland löven
Genom tunga skyar ska ljuset tränga mot lyfta pannor
och slutna ögon varseblir den
storslagenhet vi alltid tog för given
Det var här vi tog några av våra första steg
och en del av oss dog efter deras första svek

När jag till slut insåg att han tog till bältet
var det redan för sent och du hade flytt fältet

Vad vi har nu kommer från det vi inte fick
det vi testade och vann och det som inte gick
Jag undrar om gässen över Lygnern bär din själ
för här vid mitt vägskäl hoppas jag allt gick väl
Du har lagts här, på min Jordens vackraste plats
och nu sitter jag här med orden och tar sats
för att sno en språkdräkt ur kejsarens palats
Vi frågar oss vad som sagts och vad vi hört
trots att det viktiga är vem vi berört
och utan att ha sett nåt eller ens andats
så har du och min själ beblandats
ja, så mycket själ har du att min helt förvandlats

Jag undrar varför jag aldrig var så här ledsen när jag var yngre
och känner djup frid av att sitta här, högt upp,
och betrakta ett V av gäss över Lygnern