II. (morgon)
Hösten är en ensam ek.
Den står där
i den lyftande morgondimman
hovrande över hagens buller
av ljust frostgräs och
mörkare långhåriga tuvor.
Jag anar den nu. Hösten alltså.
Blekt brun genom dimman.

III. (hypotes)
Oförvrängd är den ett träd av guld och feber;
en sol i rymdens halvgenomträngliga blekhet.

IV. (dagsljus)
Jag börjar närma mig det nu. Höstens hjärta.
Inte för att jag tror mig vara nära en lösning
men tycker mig se en riktning att gå
som att ha triangulerat dess position
i ett land av frost och dimma.

V. (kväll)
Men så kastar sig kvällen svartsjukt
över den blödande höstskogen
som om mörkret vill visa sitt herravälde
och beslöja skönheten från mina ögon.
Jag ser bara landbackens stjärnhopar
störa ut de mer långväga som simmat
genom vacuum, gas och mörk materia

VI. (observation)
Kometer skyndar längs landsvägarna
mot nån av ändpunkterna
i sina extrema omloppsbanor.
Räta linjer av grått men ändå cykliska.
Sprider is och damm omkring sig
som splitter av ett liv.

Det måste ut på nåt sätt.

VII. (slutsats saknas)