vi jobbar inte för pengar
vi skyfflar bara tid fram och tillbaka
men den rinner mellan våra fingrar
som ett mervärde

Som en promenad över petroleumprodukter
där jag sitter med laptopen som en sköld och kastar
regnbågsfärgad gatsten i en parabel mot grå strukturer

Jag har en penna och den är min sista utväg
jaq har ingen plats jag har inga verktyg
som reklambudget eller busshållplatser
jag har bara min verklighet och banden
som håller mig fast.

Så låt mig klippa sega strängar med denna spritpenna
teckna vattenfasta vingar som en verklig kontrast på det grå.
Blyerts skulle inte fästa här eller synas.
Det här är livet vi kan inte skissa här allt ritas live
rakt ner i huden och stannar kvar
trots dåligt minne eller sanering.

Av alla här i dag var jag den trevligaste

vi jobbar inte för pengar
vi skyfflar bara tid fram och tillbaka
men den rinner mellan våra fingrar
som ett mervärde

Jag har en penna och den är min sista utväg

Jag ska plöja i världens ansikte min åker
och så ett frö av bläck som ska spira upp
i långa tunna spröt spretande omkring oss
som tidens påstått linjära struktur
och tvinna nåt som når närmre och längre
än traditionellt materiella framställningar
väva ett mjukt tyg att linda in oss i.
Vetenskap kan aldrig beskriva världen.
I motsats till trädet vi hänger från
likt runda bordets riddare för skatorna
för rockarna att picka klarsynen ur
så vi tror oss uppleva slutet på historien.
Nagelfarna toppar ska istället läsa den
i fibrernas blindskrift som vår svepning.
Hänger isolerade som besynnerlig frukt
från de yttre förgreningarnas korsvägar.
Åderlåtet av vår törst efter livets sav,
kringskuret av vår jakt på nån kontroll,
närt endast av vår lust till våra döda.
Av det trädets från roten långa fibrer
kokade bankade kardade tvinnade torkade
ska vi spinna, väva och färga vår värld.
Det finns inga nornor utom oss själva.
Livet är en ständig övergång
som kan gestaltas i metaforer.
kanske

Jehovas tavla: akryl, kollage, marker och ristningar över upphittad hötorgskonst

känslan av att vara det vaknaste
i den här stan
och vetskapen
att ni känner det också
tillsammans med doften av färg

Tygpåsar med fortfarande fuktigt
spontantryck från spill
och fläckade händer
regnbågen klonkar däri
tillsammans med kladdiga schabloner

små små klistermärken i fickorna
blir krypterade meddelanden
som naivistiska doftmarkeringar
för de som ser en annan stad
än kostymer

man vet aldrig var det slutar
om vi gör det
man vet aldrig var det slutar
om vi fortsätter
bit för bit, bit för bit

klåfingrar nagelbitna händer
genom det där luftlika lagret
mellan vardag och vårdag
snattar en ljuspunkt här
lämnar en färgklick där

genom en semipermeabel struktur
till en annan aspekt av vår stad
som små små ihopvikta kvitton
med dikter som dubbel bokföring
inkilade i en delad stads
betongsprickor

En penna med arkivbeständigt bläck
är en bulldozer
när bilder betyder nåt
Det handlar inte om att jämna
era bosättningar med marken

Vi vill bara handikappanpassa dem
så vi strukturellt illitterata
också får plats