För varje vit fläck på kartan
som fylls i med linjer och färg
lämnas snart ett brännmärke
cirkulärt som efter en cigarett.
Tomt svart och svidande kanter.

Du kommer rämna runt mig möllan
när glöden perforerat allt för mycket.
Du är inte större än en turistkarta
Så tiden är knapp min vän.

Ge du mig ditt sönderfall,
bara jag får glöden först.

* * *

Kyla som tusen nålar är akupunktur över
mina bara knogar under cykelturen hit
och jag får gnugga dem i stugvärmen

Alla offentliga byggnader blir hem
och hem är trevnad och vi kan åter
mötas över en kopp termoskaffe

Uppkäftiga trän som är hälften glöd
och hälften kol under himlens aska
sträcker tusen fuck yous åt det grå

besjälade av romantiker och bråkstakar
Jag kommer klara det här. Hur kan jag inte?
När till och med naturen håller min rygg

Vi står intill varann och jag undrar:
Kväver rättsapparatens avgaser
dig också, kompis?
Mina lungor fylls med varje andetag
av damm och ålderdom.
Så Herr Ordförande ge mig frisk luft och vattendrag
Jag sa ge mig en norrlandsälv och fyra kanner gas
ge mig ETT, TVÅ, TRE och en startpistol
sen sticker jag kompis ska du med?
och slå omkull en ljudvall med ett BANG!
när dörrarna fälls upp som vingar bakom
mina sulor i kontakt och ljuset flödar genom
vartredjeårtvättade filterfönster
Jag bländas och ser inte längre världen
För jag är inget mer än nu och mina minnen

Ge mig en grön fångoverall
och jag ska kuta tills de tar mig.
för innan du sprungit min vän,
innan du verkligen sprungit för att bli fri
har du aldrig nånsin satt ett värde på ditt liv

kompis.

Vi slår följe en bit han tar passet för sin far
som har lunginflammation och inte orkade idag.
Tidningarna är hans duvor säger han och lyfter en mot himlen och ler.
-inte än min vän, men snart ska du föra bud om sakernas tillstånd.
Han har alltid önskat ett duvslag och jag följer hans väg,
ser hur han glipar på brevinkast som en nattarbetares persienner
och släpper in sina vänner med nån annans propaganda som när solen var gud
som alla gudar före honom söker han komma ur prästerskapets makt.

När rundan är klar skjutsar han mig genom en stad jag aldrig sett förut
där husen sitter som fåglar på kraftledningar omkring oss
till melodin av vind, vinande däck och det milda knattrandet
när orden flyter ur honom som låttexter ur en telexmaskin
Jag har ont i bak och belyftarmuskler när vi äntligen stannar
där husen är oändligt mycket högre än mitt och tar andan ur mig.
Jag har aldrig sett dem så här förut så här nära så här mörka
men solen ska strax ge dem färg säger min vän och kapten.
Han har en ritual att släppa de sista fåglarna fria säger han.

Jag står kvar på det frasiga gräset och känner kolossernas
vikt pressa marken som en gungbräda mot mig genom slitna gummisulor
och ser honom springa upp genom huset istället för att ta hissen
-Det är viktigt att göra rätt för all lägesenergi du tillskansar dig.
Tricket, säger han, tricket är att fälla upp tidningarna och
släppa dem fria med magen nedåt, som med alla fåglar.
många gör felet att bara släppa dem som de läser dem
med ryggen mot marken och det är därför vi ser så mycket
förlamat skräp i stan de måste får ordentligt med luft
under vingarna för att kunna bära all reklam som tynger dem.

Det går knappt att se honom där han står nu, han är så högt upp nu.
Men jag kan urskilja hans sihuett mot himlen som en staty på taket
som en serieteckning. Han verkar vänta.
Jag väntar med honom i dunklet av höghusen och så
plötsligt slår den uppgående solen taket och honom
och han dansar. Vilt och energiskt
som med en motorsåg i händerna
men han har ett ännu farligare vapen.

Försiktigt släpper han sina vänner men de skjuter ut
som han slungat dem och jag tror inte mina ögon.
De lyfter de flaxar fångade av uppåtvindar vid klippkanten
och de sprider sig som exploderande skuggfigurer runt
honom där han virvlar och de virvlar med honom
och så lyfter han som en humla på mikroturbulens
och får kantigare silhuett och han är ett med dem,
han är ett med dem och de lyfter
som en svärm bort från alltings gravitation
och cirkulerar som skräp i en stoftvirvel på en parkeringsplats
De är tuschritade skiss-M i en film där effekter är tecknade.
så försvinner de bortåt som små oregelbundna skakande fläckar
mot landsbygden till och när solen sticker mina ögon
söker jag förgäves skugga dem för att kunna se.
Men det har jag ingenting för. De som punkterar vardagen
tar sig ur synhåll lika lätt som de materialiserar sig.
Och nu vet jag. Jag borde inte vandra hemåt.
jag borde styra stegen ut mot skogen istället
och låta hem komma till mig. Thoreau Doppler style.

Jag må vara bunden till marken men borde inte
vara det till kontrakt skrivna på ovikta blad.

Kluddfågel. Miniatyrkludd med kulspets från föreläsningsanteckning. Scannad och redigerad.

Jag slänger min skrala verklighet i speglingar
av Ragnaröks eldregn över Köpenhamn.
En kolröksvart brandfilt slängs över härden
och bakom det; Gyllne molntak. Renhet.

Bumliga spiror i kaskader strävar uppåt.
Uppåt som snodda sparbanksekmetaforer
med silverkantade hål mellan rötterna.
Släpper igenom guldomliga ljuskonor.

i sammetsmatt.

Kliver jag till slut ur det kallsvarta.
Saltahavspärlor rullar utför mina stup.
Miniatyrarmageddnar bränner renade sår,
speglar världens undergång i tusen ögon.

Speglas i frontlinjens tusen parallellogram.
Skånes finest beachfront resort, hemma.
Sandcrawlers i räta led håller stranden.
Om en flygbrand ändå kunde ta elden hit.

Varje kväll visar jag baksssnippan för dem
där jag står som en ny man, huttrande.
Konvulsioner efter utstötandet av gift
rinner av mig som reflektioner i bussfönster.

en drive-by i högblankt.