Jag faller inåt Mamma. som en man i ökenpiruetter
när Valerie Solanas får mig vilja röka cigaretter
this dust devil must level fast hellre
komma in och röra runt åt det lite bättre
så markerar den här hösten slutet på vår strid
när jag faller som första lövet in i en årstid
går långsamt, genom en stad
slås våldsamt, av vet inte vad

jag snubblar på barmark och klockan säger 13:37
som ett nördigt tecken från en rätt så vettig gud
jag kände nåt fint och det måste vart nyss
men nu är allt industri och postapokalyps

du tystnar och jag borde nog inte skriva om dig än i min konst
så jag lyssnar på outskirts och nynnar med i september she comes
hon kommer i september, hon kommer i september,
undra hur det kommer ändra allt jag känner

rostiga tågvagnar, stök
måste va vårt ragnarök
Jag förtjänar inte sånt här kokonggrått
av armeringsjärn och betongblock
modern konst har inget på verkligheten
spretiga fingrar och smådjurs verksamheter

undrar och sparkar i gruset
blundar, kom kvarkar och ljuset
ge mig småsten eller Hawking
eller vart fall nåt beständigare än asfalt
tecken i tiden är att bäcken är vriden
förorenad görostenad allt läcker ut i den
spårar ur led och gud vet att du smet
om jävlarna bara kunde fatta att jag är sjukt het

vi säger allt med fingrarna som citationstecken
så jag synar alla minnena efter mutationstecken

du tystnar och jag borde nog inte skriva om dig än i min konst
så jag lyssnar på outskirts och nynnar med i september she comes
hon kom i september, hon kom i september,
men det ändrade inte nåt av allt det jag känner

Som om vi förväntade oss nåt annat än stänglar som tränger
sig längre in vindlar sig ut i tusen förvecklande  fingrar
smeker leker neuroner med synapser i färd med att slutas som ögon

Så slut mina ögon.

Du skickar dina vilt slingrande inte blint skingrade
milt fingrade skimrande linjer utav snirklor är skrivstil
sträcker sig in sträcker sig ut sträcker sig genom membran som
kolfiber nanorör jag pressar ögonens ytor på på din blödande blyerts
jag vill stoppa öron med flödande glödtråd och blotta hjärnan
linda kranie som om törne gjorde nån skillnad jag vill
skriva lika vindlande som det gjorde nån skillnad
som gråspräckligt på knyckligt vitt
som brinnande brev i toppen på flaskor som
”en tag säger mer än orden som står där”.

kan nån toppa kontakten i greppet kring bläcket
mellan toppar som inte bryr sig om fakta som
inte stoppar och saktar frihet
en svala kring nocken som en svada från botten som
skalar av toppen som svavel och åska och
regnarslänger sig över och flänger huden utav

exponerade vältande fyrtorn som brinner för fullt
i tatuerade vener som nålstick igenom
rinner som guld från en stad till en annan
decennier efter att vänner har fäst dig på papper
som en fjäril med nålar i magen i vrårna
Och du strålar som om du var vaken

Du strålar som om du var vaken
när jag står inför osagda ord med känslorna stridandes
stänger jag bara ögon och block som ett vila i frid ——

Det var på denna höga plats vi kom till jorden
utan blad att täcka vare sig vårt kött eller orden
och det är här vi ska ströva när allt är över
På samma sätt; frispråkiga i all vår glans bland löven
Genom tunga skyar ska ljuset tränga mot lyfta pannor
och slutna ögon varseblir den
storslagenhet vi alltid tog för given
Det var här vi tog några av våra första steg
och en del av oss dog efter deras första svek

När jag till slut insåg att han tog till bältet
var det redan för sent och du hade flytt fältet

Vad vi har nu kommer från det vi inte fick
det vi testade och vann och det som inte gick
Jag undrar om gässen över Lygnern bär din själ
för här vid mitt vägskäl hoppas jag allt gick väl
Du har lagts här, på min Jordens vackraste plats
och nu sitter jag här med orden och tar sats
för att sno en språkdräkt ur kejsarens palats
Vi frågar oss vad som sagts och vad vi hört
trots att det viktiga är vem vi berört
och utan att ha sett nåt eller ens andats
så har du och min själ beblandats
ja, så mycket själ har du att min helt förvandlats

Jag undrar varför jag aldrig var så här ledsen när jag var yngre
och känner djup frid av att sitta här, högt upp,
och betrakta ett V av gäss över Lygnern

I en Roy Anderssonkänsla
stampar klagokören en ljudmatta
blodig
för din skull
i ditt namn
men ordet är vårt
i evighet
-mannen

och i ditt namn
svär vi eder
ingen längre förstår
och i ditt namn
skriker vi
för allt vi är värda
och i ditt namn
är inget längre heligt
och i ditt namn
känner jag inte
längre igen dig
för ditt namn
är inte längre
mitt att bruka

och den vetskapen är ett sår som läker
den är en krypnde känsla i
vår kollektivt undermedvetna skuld
vibrationer hos själselektroner
i en stående våg som tunnlar
ut i verkligheten

hon kommer snart
men vi är inte att dömas
vi är inte på hennes lista
denna gången får vi inte borda arken
det är dags för den 1000-åriga djurparken

Du är inte längre värd att dö för
inte idag och inte för oss
men att döda är en annan sak
för din skull
utan skuld
Vi reciterar:
”Låt den med mest sving
kasta första stenen!”
I en gemenskap av våld kan endast handling tala
och likt jycklarna runt Jerikos murar skall vi
göra oss hörda

för i oss har de skapat sin undergång
de har sått ett frö som nu är vår börda
planterat en tumör i vår tallkottkörtel
som stör signalen
vi är helt alienerade

och när djur är automater
kan vi inte längre värja oss
från att stå där mitt över,
se på hur du slocknar
som om du var din egen sol
och till sist stå upp
som kvinnan, bruten
med sitt hjärta
i sin hand, knuten

i fickan
hela vägen in i
slutet

Och ni håller ett fast grepp om stålinstrumentet
som far i en båge genom kväve syre koldioxid
för att mellanlanda i hud kött pulsåder
och skjuta ut en kaskad av röda pärlor i tyngdlöshet
som blandas med rökpartiklar
av förkolnad tobak papper polonium-210.
Men likt ur askan i elden finns inga gråskalor i den här scenen.
Det är en slutscen i rött vitt svart.

För honom går allt mot svart
när skuggan som tidigare följt på beskedligt avstånd
nu glupskt kastar sig över resterna av hans själ.
För er äter det röda som strömmar ur hans hals
sakta upp hela duken.
För världen har inget egentligen förändrats
-men är den inte lite renare nu?

Hon är Rosa Parks på vagnen.
En neger som gamlingarna ser snett på.
Hon sitter på platser avsedda för betalande
och kan räkna med omild behandling
från legoknektarna som ska skydda fordonet
från slödder som hon.
-är det en revolt från kontrollanternas sida?

Dessa Villeblipolis men passade inte ens som väktare;
underst i hierarkin där spårvägens ägare tronar i toppen
av den enögda pyramiden.
Ägare som i Rosa. Ägare som i du. Ägare som i jag.
Volvos ägare får 20 miljarder i utdelning.
Västtrafiks får stryk.

Vi använder våld som metafor.
Ett tillerkännande av ett stiliserat våld i rött vitt svart.
Reggaefärger i rakbladsskarp högkontrast
dras över svärtade boksidor
av en hand som är just denna blodiga metafor.
Röda låttexter. Röd konst. Röd poesi. Rött liv.
Vi gör metaforiskt våld på den kultur som gör verkligt på oss.

Och sen kommer ordens silkesblanka dröm
för på taket ligger en modern vilsen Ankarström.
Svart siluett mot röd himmel och vips fick du ett vitt blänk från kikarsiktet.
På en ombyggd mauser som varit kungens egen.
mer en slump än jag följer någons dumma regler.
Ett vapen tänkt för att jaga rådjur
men på min meny, idag, står bara blå djur.
Och om hans dotter följer i sin fars fotspår
hoppas jag att min följer i mina..

Ett, två, tre, fyra steg ur en limousin
och så exploderar ett vitt skjortbröst
i en röd blomma som hänger en evighet i luften.
Ett oansenligt halvmantlat frö med en diameter på 6,5
växer till något oerhört vackert när det svampar upp.
Ett vackert bevis i krutsvart och rött på vitt
att vi är alla en och samma organism.
Ingen av oss har bläck i sina ådror.

För vi är alla en kärlek.
En mur i rött vitt svart.

Och som en poet jag ser upp till säger:
”En mur är bara en bro på högkant”

Vi rör oss i en sån där Matrix-slowmotion
där resten av världen står still
Ni står still när vi tränger oss fram
genom en djungel av frusna luftatomer
och virvlar upp en rakbladshurrikan
av flyers, godispapper och reklamaffischer
som skär genom luften

Kastade spelkort glider försiktigt
genom hudlagren i era frusna masker
Dam, kung, knekt med små små samurajsvärd
lämnar snitt som först kommer blomma ut
när eran flytande kväve-vinter går mot vår
Men vår vinter är ingenting som eran
Vår kommer inifrån

Vår kommer alltid inifrån

Och det är därför vi springer
hur långsamt vi än må göra det
för vi vet att varje atom vi sätter i rörelse
är en ökning i temperatur
och varje händelse är energi
till en kedjereaktion, en kausal kedja
som går från partikel till partikel till vågrörelse
för att landa i era fusionshjärtan

Vi har alla en sol inom oss
Så dela med er av den
och se världen vakna upp
till en morgon, vibrerande
med ringarna i etern decentraliserade
till en P2P-klient i varje själ

Så är vi alla jämlika. Då är vi alla jämlika.
För vi springer inte längre; i ultrarapid
Och ni står inte längre still; separerade från oss
Vi dansar alla tillsammans
i en lagbunden ljuv anarki