Anteckning efter anteckning.
tecken färgade som döda pixlar
flyter upp på stränder av fullt upptända
Jag plundrar dem på dikter och historier
som förfalskade kvittenser på ett liv

Det här är mitt kaparbrev

Jag faller inåt Mamma. som en man i ökenpiruetter
när Valerie Solanas får mig vilja röka cigaretter
this dust devil must level fast hellre
komma in och röra runt åt det lite bättre
så markerar den här hösten slutet på vår strid
när jag faller som första lövet in i en årstid
går långsamt, genom en stad
slås våldsamt, av vet inte vad

jag snubblar på barmark och klockan säger 13:37
som ett nördigt tecken från en rätt så vettig gud
jag kände nåt fint och det måste vart nyss
men nu är allt industri och postapokalyps

du tystnar och jag borde nog inte skriva om dig än i min konst
så jag lyssnar på outskirts och nynnar med i september she comes
hon kommer i september, hon kommer i september,
undra hur det kommer ändra allt jag känner

rostiga tågvagnar, stök
måste va vårt ragnarök
Jag förtjänar inte sånt här kokonggrått
av armeringsjärn och betongblock
modern konst har inget på verkligheten
spretiga fingrar och smådjurs verksamheter

undrar och sparkar i gruset
blundar, kom kvarkar och ljuset
ge mig småsten eller Hawking
eller vart fall nåt beständigare än asfalt
tecken i tiden är att bäcken är vriden
förorenad görostenad allt läcker ut i den
spårar ur led och gud vet att du smet
om jävlarna bara kunde fatta att jag är sjukt het

vi säger allt med fingrarna som citationstecken
så jag synar alla minnena efter mutationstecken

du tystnar och jag borde nog inte skriva om dig än i min konst
så jag lyssnar på outskirts och nynnar med i september she comes
hon kom i september, hon kom i september,
men det ändrade inte nåt av allt det jag känner

försöka pussla ihop dem med varann
men de passar inte ihop nånstans

ett skärpt sinne skulle se ett mönster
som för dig är knappt förnimbart. vagt
de olika remsorna bildar ett sammanhang
men det är utom räckhåll och gäckar dig
och det känns som allt det här går på tid

känslan blir allt mer svindlande
som om du faller in i dig själv
utan att slå i marken
du bara virvlar med

Det är du lika mycket som jag
som skriver den här historien
där vi står halvkvävda av svetten,
högst uppe på ramberget
bara för att kunna få lite luft.
Vi står och skriker åt skyarna
att ge oss lite åska.
Ge oss överslag och vattendroppar,
ge oss svalka och inomhus,

Jag sitter i vad Mormor kallade Svaleboskogen
där det som är kvar nyss räddades
till stympning i förtätningen
där planer är i ständig förändring
som husen på andra sidan Högsboleden
från mig fick några extravåninger
mer än de hade på bilderna innan

Men det är väl så: allt skjuter i höjden..

som vattennivån som kommer översvämma lyxbyggen
i hamnen jag hoppas hasselbladshuset var billigt
för receptionen kommer ligga under vatten snart
som splitter nya järnvägar
som Kanaltorget och Göteborgshjul
som sätter G på turistkartor oavsett
vad de mäktigaste industriländerna
kanske gör innan 2050
så jag hoppas de där gondolerna är vattentäta, Göran.
Som Venedig
En ny attraktion i göteborgs lyxflanörhamn.
Se stan från både över och under
älvens yta som sakta stiger över stan
som järntorget kommer husera strandcaféer snart
så lägg den snurrande kartnålens budget
på ledsagarservice istället. Det kommer behövas
när stadskartan ritas om stup i kvarten

eller tar vi inte emot fler asynskadade i den här stan?

Annars är vi ju så hetsande att utöka medborgarantalet att göteborgsregionen numera innefattar halva halland.

Så ge mig en gnista som en elbil
som infrastruktur har funnits länge
som koppar verkar bara finnas på Lindholmen
som lånecyklar och sånt som
borde finnas för alla och särskilt för gömda flyktingar
som ofta åker fast i gestapokontrollerna på vagnen

när bilindustrins hjul äntligen nästan slutat rulla
så forcerar vi en snurr som kullager
och nu kommer kylan och vädret.
I nyhetstorkans årstid
och torrajorden kan inte
ta emot allt regn översvämningarnas årstid

Så ge mig långbyxor och en kofta
Ge mig semster och mulet
ge mig en bok och funderingar

i Ligornas årstid.

Ur horisontens guldiga moln med sotiga kärnor
tränger expanderar svärmar av övervakningsgräshoppor ut ur bilden
och trasar in över min stad och registrerar objektivt som sanning.

Spanar passivt efter arbetsmyror som avviker från den planerade
rutten mellan jobb och TV-soffa med brännglas i högsta hugg
Spanar aktivt efter färgglatt mot grått och northfacejackor
med en arme av kontrollen blinkar blå mental istid i beredskap

Lämnar bara bakgator och virvlande skräp åt mitt paranoida as
och för mitt inre öra hör jag smustiga barn runt lägereldar
viska sagor och legender om ‘tiden innan’

Vi rör oss i en sån där Matrix-slowmotion
där resten av världen står still
Ni står still när vi tränger oss fram
genom en djungel av frusna luftatomer
och virvlar upp en rakbladshurrikan
av flyers, godispapper och reklamaffischer
som skär genom luften

Kastade spelkort glider försiktigt
genom hudlagren i era frusna masker
Dam, kung, knekt med små små samurajsvärd
lämnar snitt som först kommer blomma ut
när eran flytande kväve-vinter går mot vår
Men vår vinter är ingenting som eran
Vår kommer inifrån

Vår kommer alltid inifrån

Och det är därför vi springer
hur långsamt vi än må göra det
för vi vet att varje atom vi sätter i rörelse
är en ökning i temperatur
och varje händelse är energi
till en kedjereaktion, en kausal kedja
som går från partikel till partikel till vågrörelse
för att landa i era fusionshjärtan

Vi har alla en sol inom oss
Så dela med er av den
och se världen vakna upp
till en morgon, vibrerande
med ringarna i etern decentraliserade
till en P2P-klient i varje själ

Så är vi alla jämlika. Då är vi alla jämlika.
För vi springer inte längre; i ultrarapid
Och ni står inte längre still; separerade från oss
Vi dansar alla tillsammans
i en lagbunden ljuv anarki