II. (morgon)
Hösten är en ensam ek.
Den står där
i den lyftande morgondimman
hovrande över hagens buller
av ljust frostgräs och
mörkare långhåriga tuvor.
Jag anar den nu. Hösten alltså.
Blekt brun genom dimman.

III. (hypotes)
Oförvrängd är den ett träd av guld och feber;
en sol i rymdens halvgenomträngliga blekhet.

IV. (dagsljus)
Jag börjar närma mig det nu. Höstens hjärta.
Inte för att jag tror mig vara nära en lösning
men tycker mig se en riktning att gå
som att ha triangulerat dess position
i ett land av frost och dimma.

V. (kväll)
Men så kastar sig kvällen svartsjukt
över den blödande höstskogen
som om mörkret vill visa sitt herravälde
och beslöja skönheten från mina ögon.
Jag ser bara landbackens stjärnhopar
störa ut de mer långväga som simmat
genom vacuum, gas och mörk materia

VI. (observation)
Kometer skyndar längs landsvägarna
mot nån av ändpunkterna
i sina extrema omloppsbanor.
Räta linjer av grått men ändå cykliska.
Sprider is och damm omkring sig
som splitter av ett liv.

Det måste ut på nåt sätt.

VII. (slutsats saknas)

* * *

Kyla som tusen nålar är akupunktur över
mina bara knogar under cykelturen hit
och jag får gnugga dem i stugvärmen

Alla offentliga byggnader blir hem
och hem är trevnad och vi kan åter
mötas över en kopp termoskaffe

Uppkäftiga trän som är hälften glöd
och hälften kol under himlens aska
sträcker tusen fuck yous åt det grå

besjälade av romantiker och bråkstakar
Jag kommer klara det här. Hur kan jag inte?
När till och med naturen håller min rygg

Jag ska plöja i världens ansikte min åker
och så ett frö av bläck som ska spira upp
i långa tunna spröt spretande omkring oss
som tidens påstått linjära struktur
och tvinna nåt som når närmre och längre
än traditionellt materiella framställningar
väva ett mjukt tyg att linda in oss i.
Vetenskap kan aldrig beskriva världen.
I motsats till trädet vi hänger från
likt runda bordets riddare för skatorna
för rockarna att picka klarsynen ur
så vi tror oss uppleva slutet på historien.
Nagelfarna toppar ska istället läsa den
i fibrernas blindskrift som vår svepning.
Hänger isolerade som besynnerlig frukt
från de yttre förgreningarnas korsvägar.
Åderlåtet av vår törst efter livets sav,
kringskuret av vår jakt på nån kontroll,
närt endast av vår lust till våra döda.
Av det trädets från roten långa fibrer
kokade bankade kardade tvinnade torkade
ska vi spinna, väva och färga vår värld.
Det finns inga nornor utom oss själva.
Livet är en ständig övergång
som kan gestaltas i metaforer.
kanske