Jag faller inåt Mamma. som en man i ökenpiruetter
när Valerie Solanas får mig vilja röka cigaretter
this dust devil must level fast hellre
komma in och röra runt åt det lite bättre
så markerar den här hösten slutet på vår strid
när jag faller som första lövet in i en årstid
går långsamt, genom en stad
slås våldsamt, av vet inte vad

jag snubblar på barmark och klockan säger 13:37
som ett nördigt tecken från en rätt så vettig gud
jag kände nåt fint och det måste vart nyss
men nu är allt industri och postapokalyps

du tystnar och jag borde nog inte skriva om dig än i min konst
så jag lyssnar på outskirts och nynnar med i september she comes
hon kommer i september, hon kommer i september,
undra hur det kommer ändra allt jag känner

rostiga tågvagnar, stök
måste va vårt ragnarök
Jag förtjänar inte sånt här kokonggrått
av armeringsjärn och betongblock
modern konst har inget på verkligheten
spretiga fingrar och smådjurs verksamheter

undrar och sparkar i gruset
blundar, kom kvarkar och ljuset
ge mig småsten eller Hawking
eller vart fall nåt beständigare än asfalt
tecken i tiden är att bäcken är vriden
förorenad görostenad allt läcker ut i den
spårar ur led och gud vet att du smet
om jävlarna bara kunde fatta att jag är sjukt het

vi säger allt med fingrarna som citationstecken
så jag synar alla minnena efter mutationstecken

du tystnar och jag borde nog inte skriva om dig än i min konst
så jag lyssnar på outskirts och nynnar med i september she comes
hon kom i september, hon kom i september,
men det ändrade inte nåt av allt det jag känner

Som om vi förväntade oss nåt annat än stänglar som tränger
sig längre in vindlar sig ut i tusen förvecklande  fingrar
smeker leker neuroner med synapser i färd med att slutas som ögon

Så slut mina ögon.

Du skickar dina vilt slingrande inte blint skingrade
milt fingrade skimrande linjer utav snirklor är skrivstil
sträcker sig in sträcker sig ut sträcker sig genom membran som
kolfiber nanorör jag pressar ögonens ytor på på din blödande blyerts
jag vill stoppa öron med flödande glödtråd och blotta hjärnan
linda kranie som om törne gjorde nån skillnad jag vill
skriva lika vindlande som det gjorde nån skillnad
som gråspräckligt på knyckligt vitt
som brinnande brev i toppen på flaskor som
”en tag säger mer än orden som står där”.

kan nån toppa kontakten i greppet kring bläcket
mellan toppar som inte bryr sig om fakta som
inte stoppar och saktar frihet
en svala kring nocken som en svada från botten som
skalar av toppen som svavel och åska och
regnarslänger sig över och flänger huden utav

exponerade vältande fyrtorn som brinner för fullt
i tatuerade vener som nålstick igenom
rinner som guld från en stad till en annan
decennier efter att vänner har fäst dig på papper
som en fjäril med nålar i magen i vrårna
Och du strålar som om du var vaken

Du strålar som om du var vaken
när jag står inför osagda ord med känslorna stridandes
stänger jag bara ögon och block som ett vila i frid ——

försöka pussla ihop dem med varann
men de passar inte ihop nånstans

ett skärpt sinne skulle se ett mönster
som för dig är knappt förnimbart. vagt
de olika remsorna bildar ett sammanhang
men det är utom räckhåll och gäckar dig
och det känns som allt det här går på tid

känslan blir allt mer svindlande
som om du faller in i dig själv
utan att slå i marken
du bara virvlar med

Det är du lika mycket som jag
som skriver den här historien
där vi står halvkvävda av svetten,
högst uppe på ramberget
bara för att kunna få lite luft.
Vi står och skriker åt skyarna
att ge oss lite åska.
Ge oss överslag och vattendroppar,
ge oss svalka och inomhus,

Jag sitter i vad Mormor kallade Svaleboskogen
där det som är kvar nyss räddades
till stympning i förtätningen
där planer är i ständig förändring
som husen på andra sidan Högsboleden
från mig fick några extravåninger
mer än de hade på bilderna innan

Men det är väl så: allt skjuter i höjden..

som vattennivån som kommer översvämma lyxbyggen
i hamnen jag hoppas hasselbladshuset var billigt
för receptionen kommer ligga under vatten snart
som splitter nya järnvägar
som Kanaltorget och Göteborgshjul
som sätter G på turistkartor oavsett
vad de mäktigaste industriländerna
kanske gör innan 2050
så jag hoppas de där gondolerna är vattentäta, Göran.
Som Venedig
En ny attraktion i göteborgs lyxflanörhamn.
Se stan från både över och under
älvens yta som sakta stiger över stan
som järntorget kommer husera strandcaféer snart
så lägg den snurrande kartnålens budget
på ledsagarservice istället. Det kommer behövas
när stadskartan ritas om stup i kvarten

eller tar vi inte emot fler asynskadade i den här stan?

Annars är vi ju så hetsande att utöka medborgarantalet att göteborgsregionen numera innefattar halva halland.

Så ge mig en gnista som en elbil
som infrastruktur har funnits länge
som koppar verkar bara finnas på Lindholmen
som lånecyklar och sånt som
borde finnas för alla och särskilt för gömda flyktingar
som ofta åker fast i gestapokontrollerna på vagnen

när bilindustrins hjul äntligen nästan slutat rulla
så forcerar vi en snurr som kullager
och nu kommer kylan och vädret.
I nyhetstorkans årstid
och torrajorden kan inte
ta emot allt regn översvämningarnas årstid

Så ge mig långbyxor och en kofta
Ge mig semster och mulet
ge mig en bok och funderingar

i Ligornas årstid.

Jag ska plöja i världens ansikte min åker
och så ett frö av bläck som ska spira upp
i långa tunna spröt spretande omkring oss
som tidens påstått linjära struktur
och tvinna nåt som når närmre och längre
än traditionellt materiella framställningar
väva ett mjukt tyg att linda in oss i.
Vetenskap kan aldrig beskriva världen.
I motsats till trädet vi hänger från
likt runda bordets riddare för skatorna
för rockarna att picka klarsynen ur
så vi tror oss uppleva slutet på historien.
Nagelfarna toppar ska istället läsa den
i fibrernas blindskrift som vår svepning.
Hänger isolerade som besynnerlig frukt
från de yttre förgreningarnas korsvägar.
Åderlåtet av vår törst efter livets sav,
kringskuret av vår jakt på nån kontroll,
närt endast av vår lust till våra döda.
Av det trädets från roten långa fibrer
kokade bankade kardade tvinnade torkade
ska vi spinna, väva och färga vår värld.
Det finns inga nornor utom oss själva.
Livet är en ständig övergång
som kan gestaltas i metaforer.
kanske

du viskar om hennes återkomst
du viskar vaggvisor för barnen
vi aldrig kommer sätta till världen
den här världen
de är inte för den här världen
på samma sätt som vi
aldrig var av den här världen

Jag talade med Jehovas igår
och jag kunde se det i deras ögon
Ögonen som iakttog varje reaktion hos mig
för att kunna tala mig in i frälsning
konkava speglar med fokus i den egna brännpunkten
De har mer på spel än jag

Utan att sätta ord på det vi känner och i viss mån fruktar
hör jag världen mumla av spänning
Som att komma så nära en transformatorstation
att håret på armarna reser sig
trors att det är sommar
en varning
hon kommer snart
jag är redo

I en Roy Anderssonkänsla
stampar klagokören en ljudmatta
blodig
för din skull
i ditt namn
men ordet är vårt
i evighet
-mannen

och i ditt namn
svär vi eder
ingen längre förstår
och i ditt namn
skriker vi
för allt vi är värda
och i ditt namn
är inget längre heligt
och i ditt namn
känner jag inte
längre igen dig
för ditt namn
är inte längre
mitt att bruka

och den vetskapen är ett sår som läker
den är en krypnde känsla i
vår kollektivt undermedvetna skuld
vibrationer hos själselektroner
i en stående våg som tunnlar
ut i verkligheten

hon kommer snart
men vi är inte att dömas
vi är inte på hennes lista
denna gången får vi inte borda arken
det är dags för den 1000-åriga djurparken

Du är inte längre värd att dö för
inte idag och inte för oss
men att döda är en annan sak
för din skull
utan skuld
Vi reciterar:
”Låt den med mest sving
kasta första stenen!”
I en gemenskap av våld kan endast handling tala
och likt jycklarna runt Jerikos murar skall vi
göra oss hörda

för i oss har de skapat sin undergång
de har sått ett frö som nu är vår börda
planterat en tumör i vår tallkottkörtel
som stör signalen
vi är helt alienerade

och när djur är automater
kan vi inte längre värja oss
från att stå där mitt över,
se på hur du slocknar
som om du var din egen sol
och till sist stå upp
som kvinnan, bruten
med sitt hjärta
i sin hand, knuten

i fickan
hela vägen in i
slutet

Och ni håller ett fast grepp om stålinstrumentet
som far i en båge genom kväve syre koldioxid
för att mellanlanda i hud kött pulsåder
och skjuta ut en kaskad av röda pärlor i tyngdlöshet
som blandas med rökpartiklar
av förkolnad tobak papper polonium-210.
Men likt ur askan i elden finns inga gråskalor i den här scenen.
Det är en slutscen i rött vitt svart.

För honom går allt mot svart
när skuggan som tidigare följt på beskedligt avstånd
nu glupskt kastar sig över resterna av hans själ.
För er äter det röda som strömmar ur hans hals
sakta upp hela duken.
För världen har inget egentligen förändrats
-men är den inte lite renare nu?

Hon är Rosa Parks på vagnen.
En neger som gamlingarna ser snett på.
Hon sitter på platser avsedda för betalande
och kan räkna med omild behandling
från legoknektarna som ska skydda fordonet
från slödder som hon.
-är det en revolt från kontrollanternas sida?

Dessa Villeblipolis men passade inte ens som väktare;
underst i hierarkin där spårvägens ägare tronar i toppen
av den enögda pyramiden.
Ägare som i Rosa. Ägare som i du. Ägare som i jag.
Volvos ägare får 20 miljarder i utdelning.
Västtrafiks får stryk.

Vi använder våld som metafor.
Ett tillerkännande av ett stiliserat våld i rött vitt svart.
Reggaefärger i rakbladsskarp högkontrast
dras över svärtade boksidor
av en hand som är just denna blodiga metafor.
Röda låttexter. Röd konst. Röd poesi. Rött liv.
Vi gör metaforiskt våld på den kultur som gör verkligt på oss.

Och sen kommer ordens silkesblanka dröm
för på taket ligger en modern vilsen Ankarström.
Svart siluett mot röd himmel och vips fick du ett vitt blänk från kikarsiktet.
På en ombyggd mauser som varit kungens egen.
mer en slump än jag följer någons dumma regler.
Ett vapen tänkt för att jaga rådjur
men på min meny, idag, står bara blå djur.
Och om hans dotter följer i sin fars fotspår
hoppas jag att min följer i mina..

Ett, två, tre, fyra steg ur en limousin
och så exploderar ett vitt skjortbröst
i en röd blomma som hänger en evighet i luften.
Ett oansenligt halvmantlat frö med en diameter på 6,5
växer till något oerhört vackert när det svampar upp.
Ett vackert bevis i krutsvart och rött på vitt
att vi är alla en och samma organism.
Ingen av oss har bläck i sina ådror.

För vi är alla en kärlek.
En mur i rött vitt svart.

Och som en poet jag ser upp till säger:
”En mur är bara en bro på högkant”